Hur fyller man tomrummet efter sin mentor och läromästare?

Hur fyller man tomrummet efter sin mentor och läromästare?
Att sätta nyckeln i dörren till hattmakeriet första gången efter Marks bortgång är något av det svåraste jag gjort. När dörren öppnades slog dofterna och alla minnen mot mig. Överallt fanns verktyg, hattar, bilder och anteckningar som påminde mig om honom. Närvaron var så påtaglig att det stundtals blev svårt att fokusera på jobbet och vara i nuet. Tomheten och tystnaden var som ett öronbedövande brus.
 
Mark var unik på så många sätt och gjorde intryck på alla han träffade. Hans långa och innehållsrika yrkesliv gav honom en kunskapsbredd som gjorde honom till ett uppslagsverk. Att han dessutom växte upp under den tid då alla bar hatt gjorde att kunskapen om hattar satt i ryggmärgen. Hade jag en fråga kom svaret som ett rinnande vatten.
 
Allt började med en anställning på NK vid 15 års ålder. Under sina elva år på NK hoppade han omkring på olika avdelningar. Från belysning till herrekiperingen, engelska skrädderiet, tobaksavdelningen, herrkläder och slutligen avdelningen för modetyger. 1970 fick han anställning på kostymförrådet på SVT. En tid senare blev han erbjuden jobb som kostymör detta utvecklades till en anställning som kostymtecknare. Den ena saken leder till den andra och 1979 börjar Mark som hattmakarlärling hos Hattfrasse. Fram till sin pension 2008 arbetade han på SVT:s Hattmakeri. Under sina 38 år på företaget jobbade han med alla stora produktioner som passerat under åren. Jag kunde sitta och prata med honom i timmar. Tröttnade aldrig på hans berättelser. När han pensionerade sig startade han eget företag och vi fortsatte arbeta tillsammans med hattillverkning fram till hösten 2020.
 
Jag kommer aldrig glömma vårt första möte när jag klev in i hattmakeriet första gången. Alla bitar föll på plats. Jag hade hittat min plats i livet. Att kemin mellan oss klaffade kände vi direkt. Vi kunde inte vara mer olika men kompletterade varandra på alla plan. Den starka kärleken och passionen för hattmakaryrket svetsade oss samman.
 
Hattmakaryrket är ett smalt och hotat hantverksyrke. Från 60-talet hade mycket av kunskapen om yrket försvunnit. Tillsammans bestämde vi oss för att återuppbygga kunskapen om hattmakaryrket och bygga en stabil plattform för framtida lärlingar. Arbetet har tagit mycket tid och stundtals känts övermäktigt men vi har klarat utmaningarna tillsammans. Mark var så stolt över det vi hade byggt upp och åstadkommit fram tills idag och pågående projekt och planer vi byggt upp för framtiden. Han var också väldigt glad att vi hittade min hattmakarlärling Louise och följde hennes framsteg med glädje. In i det sista brann han för hattmakaryrket och i vårt sista samtal snackande vi givetvis hatt.
 
Det gör mig sorgsen att Mark inte får vara med och se oss nå våra mål som han var med och satte upp. Som den enda hattmakarmästaren kvar måste jag nu ensam axla manteln och föra kunskapen om yrket vidare. Jag har funderat mycket kring hur jag ska klara detta utan honom vid min sida. Det är stora skor att fylla. Men det som i början kändes svårt när jag var i hattmakeriet efter hans bortgång har nu vänt till att kännas som en trygghet. Jag är honom närmast när jag är i hattmakeriet. Varje gång jag tar i ett verktyg eller gör ett arbetsmoment känner jag hans närvaro. Hans kunskap lever kvar i mig och nu för jag den vidare till Louise. Jag lovade Mark att fortsätta arbetet med att stärka hattmakaryrket, skydda vår yrkestitel och göra klart utbildningsmaterialet och övrig dokumentation. Det löftet kommer jag hålla. Tappar jag min kompass och känner mig vilsen vet jag att han kommer guida mig rätt. Han finns alltid där bredvid och håller ett vakande öga på mig bakom min axel.

Leave a Reply

  • (will not be published)

XHTML: You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>